Ring grannarna

Lite självironi kan inte göra fel.

Jag undrade om vad jag skulle berätta och det var inte lätt. Jag minns situationen med badbyxorna - men det är för komplicerad för berätta. Eller den gång när jag måste göra en viktig revision i Ungern - nej, den inte heller. Det händer om jobbet och jag vill inte tänka på jobbet under svenskkursen.

Dilemma: vad ska jag göra? Jag har inte hittat en bra historia om mig själv men jag tror att jag har hittat en lösning. Jag ska berätta om en historia som är såväl lustig som inte gör bort mig.

Min hustru heter Lieve och vi har tre barn, en son och två döttrar - alla trettioåriga nu. Anekdoten utspelar sig för ungefär tjugofem år sedan. Vi brukar ta korta semestrar, en helg eller en mittvecka, vi bruka hyra ett hus och ta med oss cyklarna. Under något höstlov hade vi ett hus i en bungalowby när en av barnen plötsligt kom till mig: hen hade glömt något. (Jag sa "hen" för att inte avslöja om vem det handlar). Hen kom ihåg att hen ville spela in ett program på video men glömde att programmera videobandspelaren.

Inget problem: det fanns gemensamma utrymmen vid receptionen med (tänk på att det var för 25 år sen!) telefoner, frimärksautomater, tvättmaskiner och så vidare. Jag föreslog att hen skulle gå till receptionen för att ringa till grannarna. Grannarna har nyckeln till vårt hus och de ska gärna vilja programmera. Jag gav hen några mynt och hen gick till receptionen.

En kvart senare kom hen tillbaka med tårar i ögonen och resten av mynten i handen. "Det funkade inte", sa hen, "jag fick ingen förbindelse".

"Kom," sa jag och lugnade hen, "jag följer med. Vi ska försöka tillsammans." Vid receptionen gick hen genast till den (skenbart) trasiga telefonen. Oj, jag såg vad som hände: det var ingen telefon utan en frimärksautomat.

"Jaha, jag tyckte det var lite konstigt för jag såg inget horn" svarade hen och öppnade sin näve: inget mynt men en handfull frimärken. "Varje gång jag stack i mynt föll något papper ut".